Peter Lindberg om sina år på Elsäkerhetsverket

Vad var det som väckte ditt intresse för elbranschen?

Min pappa arbetade vid Statens Vattenfallsverk, som det hette på den tiden, och jag själv började min yrkeskarriär där efter att jag utbildat mig till elkraftsingenjör. Jag arbetade med utvecklingsfrågor och säkerhet och drev flera projekt. Jag har alltid varit teknikintresserad sedan jag var barn, men jag vill också gärna sätta in tekniken i ett större sammanhang, se de stora penseldragen som till exempel den energiomställning vi står mitt i och inför.

Hur hamnade du på Elsäkerhetsverket i Kristinehamn?

Egentligen var det min fru som tog första steget i och med att hennes arbetsplats flyttade dit. Hon arbetade då på Arbetsförmedlingen, och för att kompensera nedläggningen av regementet A9 i Kristinehamn togs ett regeringsbeslut om att flytta dit flera myndigheter. Elsäkerhetsverket var en av dessa, så när jag sökte platsen visste jag att det skulle ske en flytt till Värmland.

Hur har utvecklingen skett inom ditt yrke under de här åren?

När jag började min anställning så låg huvudkontoret fortfarande kvar mitt i centrala Stockholm. Vi använde papper och penna fortfarande då och det var först 2009 som det infördes ett digitalt ärendehanteringssystem. Kontakten utåt har också ändrats, vi arbetar kommunikativt idag på ett sätt som inte existerade då. Bland annat anordnar vi utbildningstillfällen och inkluderar elbranschen i många viktiga frågor. Jag kommer särskilt ihåg ELBE, den nya behörighetsreformen, som jag var huvudprojektledare för drog igång. Jag och flera kollegor packade med oss informationsmaterial i en buss och åkte runt i landet på turné. Det var roligt att kunna svara på frågor IRL som man säger, att få möta de människor som berördes av den nya formen och de nya reglerna för behörighet.

Kan du beskriva ett ögonblick eller två, som du kommer bära med dig?

Något som varit tråkigt och tung genom åren är de gånger när det skett olyckor, och särskilt när det lett till att människor avlidit. Jag har bistått i utredningar om olycksfall och det blir inte lättare med åren, en olycka berör så många runtomkring. Särskilt sorgligt är det när unga drabbats.

Det positiva jag kommer ta med mig är alla möten. Möten med de som jag varit på tillsyn hos, de allra flesta vill göra rätt och är genuint intresserade av en säker arbetsplats. En stor del av arbetet med tillsyn är dialogen som verktyg. Jag kommer också ta med mig många glada minnen och skratt mellan kollegor genom åren, även om jag också tycker att de känns lite ledsamt att lämna.

De nya starkströmsföreskrifterna är mitt senaste bidrag till myndigheten och det känns bra att lämna efter sig något som kommer leva många år framöver.

Vad vill du skicka med till kommande inspektörer?

Stora utmaningar står inför oss. Huvudfokus för en myndighet är rättssäkerheten, men vi måste också följa med i den teknikutveckling som sker omkring oss. En elinspektör arbetar främst med att se till att regler och lagar följs och att fatta beslut, men det krävs också att man tar hänsyn till exempelvis kommande kompetensbrist i branschen, EMC-problematik med el som stör och säkerhetsfrågor kring förnybar el.

Till slut vill vi så klart veta vad du ska göra som pensionär?

Oj, ja det vet jag faktiskt inte. Det är ett oskrivet blad. Jag vet att jag kommer åka skidor på längden och tvären och vistas mycket i naturen. Jag och min fru har ett litet torp som vi kommer att besöka oftare än vi kunnat. Jag ser fram emot pensionärslivet, vi får väl se om det blir som de säger – att pensionärerna har fullt upp.

Bild: Elsäkerhetsverket
Text: Sandra Hjelm