Sverige elektrifieras
Året är 1903. Årslönen för en statstjänsteman är 1 500 kronor, mjölet i kakorna drygas ut med överbliven kokt potatis, i riksdagen pratas det så smått om gifta kvinnors rätt att vara myndiga och i de rika hemmen elektrifieras kristallkronorna.
Elektriciteten får nu ett allt starkare fäste runtom i Sverige. Tidigare har elen i princip bara använts till belysning i de större städerna. Nu blir användningsområdena flera. Viss tung industri brukar el för att driva sina maskiner och elmotorn blir allt vanligare.
”Folk dör som flugor”
Utvecklingen går snabbt och med den nya tekniken sker en rad hemska olyckor, där arbetare bränns till döds av el inför skräckslagna åskådare. Rykten om att elen får folk att dö som flugor sprids, vilket får självaste konungen att ge uppdrag om att bilda Statens Elektriska Inspektion. Fyra inspektörer anställs för att förbättra säkerheten och redan under det första året genomförs 70 tillsynsärenden runtom i landet. Det här visar sig ha stor inverkan på elsäkerheten. Endast fem dödsfall orsakade av el rapporteras in tre år senare.
Elen sprids och kraven skärps
Trots många skeptiker finns det runt 1910 mer än 50 elektricitetsverk i Sverige. Och även om vi befinner oss mitt i en ekonomisk kris är elbelysning en vanlig syn i våra finare salonger. Stadsbor går på lokal och dinerar upplyst och i kamrarna tisslas det om elektriska strykjärn från Amerika.
Runt 1915 vidtas fler åtgärder på arbetsplatserna för att minska antalet elolyckor. Exempelvis anser inspektörerna att det inte räcker med att informera arbetarna om faran, då de flesta olyckor visar på att kunskapen finns men att arbetarna distraheras. Det börjar därför komma krav på bland annat skyddsräcken och låsta dörrar. 1919 införs även kravet på behörighet för att få utföra elinstallationer.
Stora regionala skillnader
De regionala skillnaderna är fortsatt stora. Många mindre och halvstora orter samt stora delar av landsbygden står fortfarande utan el. Det är först under första världskriget som elen på allvar börjar sprida sig utanför storstäderna, tack vare krigsårens brist på bränsle och fotogen. Elen används dock fortfarande främst till att lysa upp hemmen. På 1930- och 40-talen blir de elektriska apparaterna allt vanligare. Radions genomslag gör det bland annat möjligt att lättare ta del av samhällsinformation, vilket har stor betydelse under krigstiden. På 1930-talet kommer även elspisen, men det ska dröja till 1950-talet innan den slår igenom på allvar. Under 1960-talet är de flesta hushåll i Sverige elektrifierade och tvättmaskin, kylskåp, dammsugare och strykjärn finns i vart och vartannat hem.
Elsäkerhetstillsynen omlokaliseras
Det är också på 1960-talet som elsäkerhetstillsynen omlokaliseras till fem olika regioner runt om i landet: Skellefteå, Hudiksvall, Kristinehamn, Stockholm och Hässleholm. En överinspektör leder arbetet och varje region är i princip sin egen myndighet. I Stockholm finns också en chefsmyndighet, Kommerskollegium, som har en enhet för elsäkerhetsfrågor. År 1973 överförs elsäkerhetsfrågorna till Statens Industriverk, SIND, för att tio år senare hamna hos Statens energiverk, STEV. 1991 genomförs nästa rockad. Då övertas elsäkerhetsfrågorna av Nutek, Närings- och teknikutvecklingsverket, för att slutligen landa hos det nybildade Elsäkerhetsverket två år senare. Målet för verksamheten var, är och förblir ändå densamma, trygg, säker och störningsfri el, även om medlen och förutsättningarna förändras.